ensamhetskänslor
Ensam hemma. Det är väldigt fridfullt. Inga bråk, inga skrik, ingen tv som är på. Bara tangentbordets ljud när jag skriver. Det har gått två dagar och jag är väl medveten om hur mycket jag "svälter" mig själv. Men jag gör det inte med flit. Jag mår bara illa. Eller jag vet inte. Idag på lunchen i skolan tog jag upp en klyftpotatis, några blad isbergssallad och ett fåtal tomater på tallriken. Väl vid bordet så fick jag bara i mig klyftpotatisen och några blad sallad, sen drabbades jag av en ångestkänsla..en annan typ av ångest som jag aldrig har känt förr. Det kändes som den klyftpotatisen jag åt och salladsbladen - det kändes som om det var två stora tallrikar med mat och jag fick nästan panik. Det känns som om maten har blivit min största fiende. Och allt jag kan tänka på nu är att om jag skulle komma till min pojkvän i helgen. Om hans familj ser hur svårt jag har för att äta och jag kanske tar upp en tugga som portion. Dom kanske tror att det är fel på maten? Jag vill inte att dom ska ta illa åt sig. Och jag kan inte säga sanningen, för det är bara uteslutet. Jag får väl skylla på illamående (som faktiskt är en del av sanningen förutom det andra som jag lämnar ute).
På tal om pojkvän. Jag saknar honom. Men det känns som om jag inte har pratat med honom på några veckor minst. Jag har till och med glömt hur hans röst låter. Jag väntar på att han ska ringa, jag vill inte vara den som alltid ringer. Jag känner att jag stör. Jag tänker, om han saknar mig, så ringer han eller smsar. Och imorgon ska han ut, och jag är faktiskt orolig av någon anledning. Inte orolig över att han just ska ut, utan orolig för att han har glömt mig. Och jag kan inte hjälpa att känna mig ensam.
