- life on the borderline

Jag kan knappt sova på nätterna. Jag har en så fruktansvärd ångest över vad som ska hända nu. Det är hemskt att inte ha något hem, någonstans att ta vägen. Jag vet att jag inte kan bo hos honom och hans familj föralltid, men om sanningen ska fram så känns det som om hans familj är den enda familj jag har kvar. Jag gick till kuratorn idag i hopp om att hon kunde hjälpa mig på något sätt. Ifrån hennes rum så testade jag att ringa min socialtant om hon kanske kunde ge mig ett "akutboende" sålänge tills någon lägenhet blir ledig. Men hon var på frukost, så hennes sekreterare sa att hon skulle be henne ringa mig så snabbt som möjligt. Kuratorn sa även att hon kanske kunde skicka iväg ett mejl till min sosstant om min situation just nu. Kuratorn var helt bestört över min händelse, jag tror hon tyckte synd om mig. Men jag behöver ingens medlidande, jag behöver akut hjälp nu. Jag vill inte sluta upp på gatan.


Nu har det gått några timmar sedan jag skrev ovanstående. Nu har det eventuellt löst sig med lägenheten, och jag kan eventuellt flytta in den 1 januari. Men jag ska fråga hans föräldrar om jag kan stanna hos dom tills dess om dom får matpengar. Jag vet inte vart jag sk ta vägen annars. Och han verkar verkligen avsky att jag kanske måste stanna hos dom tills dess. Vad ska jag göra?