fullständig meningslöshet

Dagarna går, och det har redan gått snart två veckor. Två veckor känns som en evighet. Men jag känner inget längre. Jag känner inget längre. Det Svarta har slukat mig nu, och jag antar att det vann över mig tillslut. Eller, jag antar att det alltid har varit så, jag har bara levt i någon sjuklig förnekelse om att jag kanske var stark nog att stå emot det. Jag har lagt ner stridsyxan och gett upp hoppet om lyckan. Varför hoppas på något som inte ens kommer att hända? Så från och med nu så släpper jag all kontroll, jag ger upp försöket i att försöka kontrollera mitt eller någon annans liv. Jag lägger mig ner, utslagen och beredd att bli besegrad. Eller var jag redan det? Sa jag det? Om jag sa det antar jag att det är så. Mina känslor, mina starka känslor - mina känslovågor - min ökade känslighet för saker som inte andra känner, den har nog dött. Eftersom jag inte känner något. Jag som trodde för en stund att jag hade denna starka känsligheten berodde på att jag hade ett stort hjärta. Men så var nog inte fallet. Eller.. känner jag något? Har jag kvar den känsloheten, alla känslorna, bara att jag kanske förnekar dom? Låtsas som om dom inte finns där. Förtränger allt. Jag är nog rätt så skicklig på sånt. Det och att förneka det uppenbara som jag i så många år har gjort. Och det uppenbara är det bara jag som vet hemligheten om. Strimlad lök. Man gråter fast man gör allt för att undvika det, man känner inget, man känner bara smärtan, men man gråter ändå, fast man inte vill. 


Jag avskyr alla dessa krav. Att leva ett struktuerat liv med gränser och begränsningar. Linjer och rader att följa, regler med andra ord att följa. Normer att följa, fast man är en helt annan person än en person som hör hemma i normerna. Jag vill leva på mitt sätt. Men vad är mitt sätt? Jag vet inte ens hur man lever. Så hur kan jag sitta här och skriva att jag vill leva på mitt sätt när jag inte ens vet hur man lever. Vilken idioti. Jag vill bara ta bort allt ansvar från mina axlar och alla krav som ställs på mig. Alla förväntningar, allt som människor förväntar sig av mig. Jag bryter snart ryggen så mycket som jag har på mina axlar. Det blir för tungt.


Varför förstår ingen? Det är ju helt uppenbart. Det uppenbara är.. jag säger det nu eftersom alla andra blundar för det. Det uppenbara är att jag inte hör hemma här. Jag är inte en del av världen, jag hör inte hemma här. Så varför hamnade jag i denna verkligheten, i denna dimensionen när jag inte hör hemma här. Jag är inte som er. Så det måste ha blivit något fel i kosmos eller i eran livscykel. Jag förstår det inte.

fullständig meningslöshet.


Kommentarer
Postat av: louise ström

Att inte känna är kroppens försvar för att orka stå ut, det kommer tillbaka. Jag tycker inte du ska sluta kämpa och försöka, vad är det för mening att leva då? och då är inte att dö ett val! Och man behöver verkligen inte falla in i samma mönster om man inte vill leva så, nu för tiden lever alla som de vill, och det blir mer och mer accepterat. Men stressa inte med det nu. En sak i taget, och nu ska du bara lägga koncentration på att komma till rätta, du är så sjukt ung än, du har hela livet på dig att figure life out. Men det är onödigt att springa när man inte vet var man ska, för då vet man ändå inte när man är framme. tveka aldrig o ringa lr messa, no matter what. stor kram på dig.

2010-11-14 @ 13:00:38
URL: http://becauswhynot.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0