- life on the borderline

Varför ska jag ha så...jävla svårt att lita på människor? Jag vet redan svaret till varför jag inte gör det. Men jag vägrar ge mina föräldrar skulden även om det var deras fel att jag växte upp i ett alkoholiserat hem med löften. Löften som aldrig hölls. Tillslut slutade jag att tro på dom, och i den sekunden slutade jag att lita på mänskligheten. Men jag har förlåtit dom, tror jag. Dom gjorde så gott dom kunde med att jag skulle ha det bra, även om det dom trodde var bäst för mig inte var det alls. Alla dessa svek från det förflutna och även i nutiden. Men man ger personen chans efter chans, fast man vet innerst inne att man kommer att bli besviken igen. Kanske är det någon sorts omedveten självbestraffning man utsätter sig själv för. "Lita aldrig på någon, se aldrig fram emot något, förvänta dig aldrig något. Tänk alltid det värsta. På det sättet blir du aldrig besviken."



Jag vet inte vad jag ska tro om det citatet jag lärde mig vid ung ålder, och levde därefter. Jag vet inte om jag tror på det fortfarande. För om man inte litar på någon, aldrig ser fram emot något eller aldrig förväntar sig något, så förlorar man allt. Drömmar, hoppet, kärleken. Allt man har kvar är hatet, sorgen, besvikelsen, rädslan. Hatet är det farligaste giftet. Det förgör en. Om du känner stor sorg inom dig, så kan det omedvetet komma ut i hat istället för i sorg som leder till tårar. För att hat för människan, är en mycket lättare känsla att hantera än sorg. Jag har ett mycket bra exempel på det. Häromdan bråkade jag med min styvpappa om en rätt så löjlig sak. Han skrek på mig, och jag skrek på honom. Tillslut slängde jag igen hans dörr till rummet med en sån stor smäll så att dörren kunde gått sönder. Sen sprang jag in på rummet och stängde dörren efter mig. Men när jag hade fått ut min ilska, mitt hat. Så allt som återstod var smärtan. Jag grät minst i någon timma efter det att jag hade slagit igen dörren. Ilska och hat är fasaden du bygger upp när din kropp och din hjärna känner att den inte kan hantera din sorg. Så du förtränger sorgen och bygger upp en mur av hat och ilska. Så...sålänge du har förmågan att gråta, att känna sorg. Så har du stora chanser att jobba med det och bli av med det lättare. Låt inte hatet och ilskan ta över.


Jag vet inte vad jag vill få ut av mitt liv. Jag drömmer om det dom flesta drömmer om. Förlova sig, gifta sig, skaffa barn, hund och hus. Att få ett jobb som jag verkligen trivs med, med en genuint bra lön. Att ha ett lyckat förhållade. Att vara lycklig. Att få kärlek. Men samtidigt tänker jag: kommer jag att stanna i Gislaved resten av mitt liv? Kommer jag aldrig få resa runt i världen och se mig omkring? Alla dessa beslut, alla dessa val man måste göra. Hur vet man att man gör rätt val och inte det felaktiga valet som kommer att förstöra hela ditt liv?
Och det där avtrycket man vill lämna kvar efter sitt liv för att bli ihågkommen. Att ha gjort något betydelsefullt. Är det där avtrycket verkligen så viktigt?

Jag vet inte. Jag vet ingenting förutom en sak. Att jag vill ha kärleken.