When dreams come true (?)
Jag tror att drömmarna är verkliga. Fast i en annan dimension. Jag sökte nyss på ordet "dimenstion" på Google. Jag hamnade på Wikipedia och där stod det riktigt precis vad jag skrev nyss: "Våra drömmar är egentligen besök i en annan dimension". Betyder det att mina ständiga mardrömmar, är verkliga? Fast i en annan dimension? Jag är rädd. Tänk om det är framtiden jag ser? Framtiden av mitt förflutna? Nuet? Varje natt drömmer jag mardrömmar. Det spelar ingen roll om mina mediciner har biverkningen: mardrömmar. För när jag inte tar medicinen får jag det också. Mardrömmarna handlar mest om förlust, sorg...just om att förlora någon jag älskar.
De mesta av mina mardrömmar handlar om Janne, att jag ska förlora honom av något slag. Han hittar någon ny, han säger att han inte älskar mig längre..och det värsta av allt: Vi älskar varandra, och vi vet att han snart ska dö. Att han ska iväg på något farligt som det inte är säkert att han överlever eller att han är sjuk och ska dö. De drömmarna hatar jag. Som inatt, då drömde jag att världen var med i en mängd naturkatastrofer, och att han fick en inkallese från militären om att stoppa dessa naturkatastrofer och gå in i krig. Och han hade inget val än att säga ja. Men jag minns att vi flydde - tillsammans, för att inte skiljas åt. Och jag minns att jag grät. Jag höll honom så hårt och bad honom gråtandes att inte lämna mig. Och jag minns sorgen. Ångesten. Jag kunde känna det. Samtidigt på våran "flykt" hade min mamma börjat dricka igen - och hon gav sig på Janne. Sa massa grejer om mig till honom som inte var sanna, och elaka saker till honom. Och jag minns att jag sa till henne: "Mamma, såra, tryck ner mig..hur mycket du vill. Men Janne, jag älskar honom. Så du FÅR inte göra honom illa". Efter jag hade sagt det körde hon iväg - full. Och efter ett tag kunde jag inte hitta henne, så jag sände ut en efterlysning med polisen. När mamma drack så kunde jag känna den ständiga klumpen i magen av oro åter igen. Drömmen slutade med att Janne dog. Och jag kände i samma stund som han dog, att jag dog med honom. Känslan var obeskrivlig. Så verklig. Sen vaknade jag.
Såna drömmar ... hatar jag. Hatar att känna känslorna som jag hade i drömmarna när jag vaknar upp igen. Jag ska försöka skaka av mig känslan. Om jag hade en telefon skulle jag ringa honom, och se att han lever. Höra hans röst. Men jag ska försöka komma tillbaka till världsdemensionen nu. Leva i denna dimenstion som vi kallar verkligheten. Så idag har jag planerat att förhoppningsvis få tag på någon som har råd att åka till Bo01 och fika med mig och klaga på hur dyra lägenheterna är där, och på arkitekturen. Sen kanske fönstershoppa en aning och dra ner till stranden senare. Får försöka få tag i någon - UTAN MOBIL! I värsta fall får jag fylla på den med dom pengarna jag har kvar. Hm, bloggar mer imorgon (om någon nu läser den).
Kommentarer
Trackback
