Vad ska jag skriva för att du ska bli berörd? Hur högt ska jag behöva skrika för att bli hörd?

Idag överväger jag att verkligen flytta långt ifrån detta stället det bara går. Det verkar som om jag bara ställer till problem för människor - speciellt honom. Jag vill bara få honom att förstå att jag blir ledsen. Om jag försvinner kanske allt blir bättre. Sen tänker jag också: "Det är fel på mig, det är fel på mig". Sen när man rådfrågar sina kompisar eller bara vanligt folk som man pratar med om jag borde bli så ledsen över detta, så svarar dom: "Nej, det är förståligt - han borde förstå". När man hör sånt att andra också tycker det är fel, så vet jag inte riktigt vad jag ska tro. Jag vill inte undhålla något jag blir ledsen av för honom, men ändå tänker jag att om jag säger att jag blir ledsen över det, så kommer jag tillslut förstöra allt vi har tillsammans. Jag vet inte vad jag ska göra. Det är i sådana tillfällen man önskar att man hade någon Gud att vända sig till. Men jag har ingen. Jag är bara fel. Det gör så ont att det känns som om tårarna aldrig ska ta slut, och tro mig - jag gråter inte alls nu för tiden längre. "Love hurts" - det stämmer. Ibland gör kärlek ont. Ibland tror jag att jag älskar honom för mycket. Innan tänkte jag alltid: "Jag känner hellre smärta än ingenting alls", jag börjar seriöst tvivla på det nu. Just nu vill jag inte känna någonting. Jag orkar inte. Varför ska kärlek vara så himla svårt? Jag tänker också att jag kanske ska hålla mig undan, jag kommer skona honom från att bli så arg och irriterad på mig om jag håller mig undan. Han kanske mår bättre utan mig. Jag vet inte om jag tänker klart nu när jag är ledsen, men det är så jag känner nu. (Jag vill inte leva om det ska vara såhär).



Det känns som om när jag har varit lycklig ett tag - så händer alltid något dåligt efter. Det känns som om jag inte förtjänar att vara lycklig. Jag kanske inte hör hemma i denna världen. Jag är inte som alla andra. Det dom blir glada av - blir jag tio gånger gladare för. När andra känner sorg/besvikelse/har blivit sårade/blir ledsna av - känner jag tio gånger värre. Och ingen förstår mig. Min familj hatar mig, för jag är en ständig besvikelse. Mina vänner säger att jag ska rycka upp mig. En av dom få som förstår mig, som jag står närmast bor tusen mil ifrån mig och jag träffar henne nästan aldrig. Jag har förlorat allt. Jag har ingen som kramar om mig och säger: "Jag förstår dig Malin".  Jag orkar inte med allt självhat som jag känner mot mig själv. Jag skulle vilja ta en hammare och slänga den emot varje kroppsdel jag har för att straffa mig själv för att jag är så himla känslig. Jag känner för mycket. Jag vill inte vara sån. Jag vill vara öppensinnad, ta lätt på saker och ting och vara bra för en person. Förändra någons liv. Sätta spår i någons inre. Men jag är inte bra, jag är inte bra...Det kanske är bäst att jag tar ett steg bakåt nu. Jag orkar inte med mig själv. Jag orkar inte...

Kommentarer
Postat av: Anette

Kära Du. Du ska veta att du betyder mycket mer för vänner än vad som du tror. Vi är kanske sämre på att berätta det.Kram

2010-07-04 @ 20:34:49
Postat av: Lilly

Love kills!

2010-07-07 @ 02:35:42
URL: http://saxros.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0