- life on the borderline

Nej, inget är sig någonsin likt. Jag har varit vaken i fyra dygn. Detta dygnet var jag hos Josefine med Sanne, Isabella, Johanna och Robert (Sejb, som jag inte har träffat på snart ett år var där på kvällen. Underbart att träffa henne igen). Vi satt väl mest och pratade och spelade kort hela natten. Nu när jag har varit vaken i så många dygn så känner jag verkligen hur min kropp kollapsar. Plus att jag inte har ätit alls mycket. Gått ner i vikt har jag också gjort. Idag ska jag åka till Värnamo, och förhoppningsvis så låter dom mig träffa en läkare som kan undersöka mig, och skriva ut några tabletter till mig. För jag mår så psykiskt dåligt just nu, så jävla psykiskt dåligt så att min kropp har börjat reagera fysiskt på det. Som att jag får migränattacker oftare, jag blöder, får lätt blåmärken, har fått tillbaka mitt magsår och kräks ibland, och vi ska inte tala om sömnsvårigheterna. Hur fan kunde det gå såhär fel? Varför just nu? Jag litar inte någonstans på mig själv just nu, och jag vägrar att bli inlagd. Jag ska klara detta. Som tur är har jag världens underbaraste vänner som finns där för mig, och en underbar pojkvän.


Jag vågar inte vara ensam. Är så rädd för att gråta, att skrika i kudden, att känna denna ångesten bita tag i min kropp. Jag vill inte må såhär, jag vill må bra. Vafan är det för fel på mig? Jag är så himla fel. Allt är så himla fel. (Jag vill bara vara i hans trygga famn, att han ska säga att allt kommer att bli bra igen). Jag behöver människor, jag behöver så mycket. Kärlek. Men ibland gör ömhet ont, när man mår psykiskt dåligt. Ömhet = tårar. Jag vet ingenting. Herregud, jag..måste kämpa nu. Jag måste ta mig upp. Hjälp. Jag vet inte vad jag ska ta mig till.