- life on the borderline

Nu har jag hamnat på noll igen. Hur kunde det gå ner så fort? Vad var det egentligen som gick så fel? Var det något jag gjorde, var det något jag sa? Jag är hos en kompis i Gnosjö. Jag har legat vaken hela natten med den där molande smärtan i bröstet. Nästan inte kunnat andats normalt. "Snart dör jag, snart dör jag", tänkte jag. Det skulle varit en lätt utväg, att avsluta allt på någon sekund. Men jag vet att jag har någon slags dold styrka inom mig. Jag förbannar den nu. Allt skulle vara så lätt om jag hade varit svagare - men något inom mig står upp ändå.

Att andas. Det är något man gör på automatik. Något man borde göra på automatik. Jag antar att jag gör det. Men ibland måste jag påminna mig själv om att andas. För ibland glömmer jag. Det gör ont att andas. Varje andetag gör ont. Om det känns såhär att leva, så vill jag inte leva alls. Men man lever bara i ett ögonblick - men man är död i en evighet. Jag försöker tänka så ibland, att jag ska ta vara på livet. Men hur lätt är det att ta vara på något som bara gör ont? När jag hamnar i såna här svackor där jag måste påminna mig själv om att andas.

Jag förstår inte varför jag slösar bort min tid med att försöka få människor att förstå mig. Människor blir bara arga och skriker och skäller på mig när jag gråter i ren frustration för att få dom att förstå mig. Dom hör mig, men jag tror inte att dom lyssnar. Om man inte har varit i mörkret själv, är det svårt att förstå. Men när ingen förstår, känner man sig otroligt ensam. Man står själv emot världen. Jag står själv emot världen.

Jag är disfunktionell. Jag fungerar inte längre. Jag har stängt av. Det onda finns kvar, och känner mer än vad jag vill känna. Men jag fungerar inte längre. Jag är som en stor gråsvart massa. Jag bara finns. Ofrivilligt.


(Om jag faller, orkar du för två?)